☾ free and perfect ✩

Hej. Rakt på sak. Min hjärna känns rätt uppe i varv men ändå kontrollerad. Helt ärligt så klarnar det upp där uppe mer och mer för varje dag. Har det med att man blir äldre att göra? Klokare. Mer informerad. Följer upplevelsen av att jag får en klarare sikt med att jag kanske förstår att jag inte vet allt. Inte kan göra allt? Och aldrig kommer att kunna? Men vad är allt? På riktigt kan någon som kanske läser detta förklara det för mig? Är det någon som vet? Eller har min sikt och insikt att gör med att man kanske är trött? Blir tröttare. Nöjer sig. Man orkar helt enkelt inte? Hopplösthet? Inbillningen av att man får klarare sikt för att överlevnadsINSTINKTEN slår in? Att någonstanns där uppe nu "i det klara" egentligen är i total hopplöshetskaos kanske gör mig själv en tjänst? För mig som individ. Så att JAG slipper vandra mig egenom dett liv på jorden i ren psykologisk misär? Det kanske är en bra kombination av två världar? Jag vet inte. För någonstanns så upplever jag ändå mig själv som klokare. Och det är väl bra, att jag ändå, vad ska jag säga... tror på mig och kanske på resten av mänskligheten i och med det. Det är ju ändå alltid ljuset som driver en. Tänk om solen aldrig gick upp? Vad är det som driver en då? Men det är en fin och perfekt kombination av ljus och mörker. Tänk om solen alltid lös? Då skulle vi aldrig förstå VARFÖR vi älskar den. Eler då hade vi nog inte älskat den. Vi behöver mörker för att uppskatta ljuset. Vi behöver båda delarna. De utgör den perfekta balansen. Med detta vill jag inte påstå att vi behöver mörker i den bemärkelsen av ondo och allt som rör det. Det tror jag inte. Så kan det absolut inte vara.

 

Om vi fokuserar på detta med klarhet då. Om vi ändå tänker på att vi/jag blir klokare? Kanske tillochmed smartare? Vi vet ju nu (eller haha, man vet aldrig 100%) att hjärnan aldrig slutar att utvecklas. Att dina hjärnceller alltid är i förändring och att det skapas fler. Hela tiden. Du kan alltså läka din hjärna från tex sjukdom. Därför borde vi i praktiken kunna bli smartare. Självklart. Annars skulle vi ju ALDRIG kunna lära oss nya saker. Det spelar ingen roll hur stor eller liten den vetskapen är, så lär du dig ändå det. Och att ha vetskap och information om saker, vad tusan som helst, är väl definitionen av att vara.... klok... smart?

Informationssamhället. I ett litet nötskal. Varför är det så otroligt svårt för folk att vara """"kloka"""" . Egentligen upplevde jag det inte som SVÅRT att vidga mina vyer och helt ärligt - öppna mina ögon. Använda min läsförståelse och mina analytiska förmågor och börja ifrågasätta vissa saker som sker runt omkring mig och alla andra på denna jorden. Jag upplevde det snarare som väldgt spännande. Att söka information, att LÄRA mig saker, att tro sig förstå sig på vissa saker. Och det måste man ju ändå lyfta upp och underhålla. Jag har försökt. Jag har läst otroligt mycket annat än... säg  fifty shades of shit... Jag har tittat åt otroligt många fler håll än åt Paradise hotels... Och för att istället för att ständigt titta ner, tittar jag upp. Jag försker inte lyfta upp mig till skyarna här, jag förstår att man kanske upplever det så nu. Jag försöker bara resonera högt. Klarheten... Inte lika argisnt, mer besviken. Inte lika gapig, mer resonabel, inte ung och nyfrälst, äldre och... klokare. Nåt som är så OFRÅNKMLIGT KLART I MIN HJÄRNA är HUR FRUKTANSVÄRT, PÅ RIKTIGT, VIDRIG DENNA VÄRLD VI LEVER I ÄR. Men egentligen så vet jag inte mer. Vissa, många, saker som sker vet jag om. Men i det stora hela. Hur denna krigsföring mot allt levande på denna jorden, i alla tänkbara riktningar, på alla tänbara och (i väldigt många fall hemliga och helt otroliga) håll fungerar, det vet ju inte jag. Vad är SYFTET med detta ständiga krig, och dess slutliga mål? Finns det ens ETT MÅL? Eller är det bara en lång och utdragen kamp? Som jag hoppas att ni förstår babblar inte jag om krig i den bemärkelse i form av bomber och granater. Jag pratar om kriget mot din mat, ditt vatten, din hälsa, dina barn, ditt hem. Dina tankar. Din hjärna och din själ. Detta är så komplicerat att det är nu min överlevnadsinstinkt kommer till undsätning. Den vet att jag inte borde skriva mer. Kopplar in förnuftet och allt den säger är... sluta. Det är varken någon idé eller mening med att skriva detta och skicka upp det på internet. NOLL. Egentligen bara dumdristigt och farligt. Hejhej på er! Men det är redan försent och kognitionen vet det! Det enda den vill är att sluta upp med att ständigt gå runt orden som en jädra politiker och bara skriva allt i klarspråk. Men förnuftet och kognitionen dansar antagligen fram i en jämställd dans och hjälper min överlevnad på traven. Instinkter ftw. Magkänsla ftw. Hjärnan ftw. LJUSET ftw. 

Som vanligt... kanske helt obegripliga, spretiga och egna tankar. Så är det.

---